scared - 20 februari 2010

varning för lång text...



Tänk att döden står oss så nära fast vi tror den är så långt borta?

I tisdags upplevde jag en av de värsta dagarna i mitt liv med någon jag trodde jag litade på.. min nya foderhäst Ronja.
Jag och min kompis åkte upp till stallet och båda var riktigt taggade på att få rida. Vi gjorde i ordning hästarna och dom kändes extra laddade, därför beslutade vi oss för att träna på att dom ska lyssna på oss för dom sticker oftast när vi galopperar på långa sträckor. Så idag var det dags för träning när det endå var plogat på åsen.

Jag skulle vara först så att min kompis häst inte skulle springa ifrån oss. Så jag tog tag i tyglarna och kortade upp dom. Vi skrittade i mitten av vägen och jag gjorde galopp-skänkeln. Ronja började galoppera i normal fart. Efter cirka tio meter känner jag att det röck till i handen på mig. Ronja hade tagit tag i bettet och "låst" käken så jag inte kan ta tag i henne och stanna. Hon sänker huvudet och dundrar på i skenande galopp. Min kompis blir lika chockad som jag och hennes häst gör det samma. Jag tänker snabbt att om jag bara håller balansen så får hon springa en bit och kanske lossar på bettet. Men efter bara några sekunder känner jag hur pinnar från träden som står brevid vägen piskar mot mitt ansikte och jag tappar plötsligt ena stigbygeln. Stigbygeln börjar slå hårt mot Ronjas mage och hon springer fortare och fortare av panik. Jag kämpar å kämpar för att få tag i stigbygeln men till vilken nytta, det gick bara inte. Då tappar jag yttligare en stigbygel. Jag hade absolut ingenting att hålla balansen i så jag studsar hårt upp och ner i sadeln medans Ronja bara ökar galoppen. Jag tappar balansen inom några sekunder och håller på att falla av i den hårda backen, tanken slår mig att det bara är 50 meter kvar tills vägen tar slut och det är en bom där innan en bilväg. Ronja skulle hur lätt som hellst springa brevid bommen rakt ut i vägen där det kör bilar i 90km/h. Jag får tag i hennes man och kämpar för att hålla mig kvar. Jag rycker efter tyglarna och ser hur den livsfarliga vägen närmar sig och jag har bara några sekunder på mig att få stopp på henne innan det är försent. Jag kämpar desperat efter att få stopp på henne men hon ignorerar mig. Jag får då plötsligt syn på en liten väg in i skogen och jag raffar åt mig bettet, trycker med skänkeln och tack å lov lyssnade hon och sprang raka vägen in där och jag styrde in mot ett trä d för att få henne att stanna.

Jag var panikslagen och chockad. Jag fattade nästan inte vad som hade hänt. Allt hade gått så jävla fort. Min kompis hade nog inte greppat vad som hänt och ville istället hem direkt så vi styrde ut på vägen och vi hade bestämt oss för att skritta hemmåt men hästarna ville bara springa mera. Och vid slutet av vägen ser vi att det är en skoter påväg. I snabb trav hoppar jag av Ronja för jag visste att jag inte skulle få stopp på henne. Jag kände den trygga marken under mina darrande ben och jag fick inte fram ett ord. Hela min kropps energi var förbrukad. Men jag kände att jag verkligen inte skulle sitta upp igen efter att vi gått förbi skotern, det skulle göra Ronja nervös och spänd över hur min kropp reagerat och fortfarande reagerade. Så jag släpade min utmattade kropp genom hög snö och en pigg å frustrerad häst som är tjugo gånger så starkare än mig och om hon skulle bli rädd och dra iväg så skulle jag flyga efter. Men jag brydde mig inte. Allt jag hade i hjärnan var att komma hem och få vila.

När jag kom hem var jag helt omskakad. Jag var chockad, frustrerad, rädd och panikslagen. Och jag är det fortfarande. Det är svårt att sluta tänka på det när man hela tiden stöter på saker som påminner om händelsen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag har aldrig haft så många tankar på vilka sätt jag skulle kunna dött på. Dom två jag minns bäst är att om jag hade bara hade hängt kvar i ronjas man och låtit henne springa, så hade hon springit rakt ut i vägen bland bilarna och vi skulle ha förlorat våra liv på bara några sekunder. Det hade gått så jävla fort. En annan var att om jag inte hängt kvar så hade jag slått i marken med en duns och min kompis häst hade inte hunnit se mig förren det var försent och den hade då trampat ihjäl mig i den farten.

Det fanns så många orsaker till vad som skulle kunna hända om något gott snett. Jag har aldrig varit med om något så hemskt val i hela mitt liv. Det var så jäkla tur att den där lilla svängen in till skogen fanns där för annars hade det varit kört.

Imorgon ska jag rida henne första gången sen denna hemska upplevelse. Jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte hur jag kommer känna. Men jag tänker aldrig i hela mitt liv gå tillbaka och göra samma sak en gång till på platsen där detta hände. Aldrig i hela mitt jävla liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0